Dragen vid näsan

En av de senaste DN-rubrikerna om koppling mellan företeelser i vardagslivet och hälsa lyder: ”Ju fler barn desto mindre sjuk [1]” Denna gång handlar det inte om en rent epidemiologisk studie utan om en rapport från tre försök i USA, där försökspersoner fått olika luftvägsvirus droppade i näsan varefter man tittat på hur stor andel som blivit förkylda [2]. Det har visat sig att personer som har barn utvecklar förkylning i mindre omfattning än personer utan barn. I DN-artikeln sägs att det handlar om ”48 procent mindre risk” för hela gruppen av personer med barn, jämfört med folk utan barn, och att risken är ”27 procent mindre” för folk med barn som flyttat hemifrån, men det faktiska utfallsmåttet i rapporten är oddskvoter snarare än relativa risker, och det är själva de aktuella oddskvoterna, inte differensen mellan 1 och oddskvoterna, som är 0,48 och 0,27 (d.v.s. en större riskminskning för personer med barn som flyttat hemifrån).

Det sägs i DN att ”det visat sig att småbarnsföräldrar har större chans att undvika att bli sjuka när förkylningar och influensor går”. Just för att den aktuella rapporten inte bygger på epidemiologisk studier, utan på försök där man tittat på vad som händer om folk utsätts för en konstant smittdos, kan den dock inte visa det – det kan tvärtom vara så, och ter sig dessutom rimligt, att föräldrar utsätts för mer smitta från sina barn när luftvägsinfektioner sprids i samhället, och därför kan löpa ökad risk att bli sjuka. En närliggande hypotes är att föräldrar blir mindre sjuka vid konstant smittdos just därför att de utsatts för mer smitta tidigare och har bättre immunitet. De nämnda oddskvoterna har dock räknats fram i en modell där man justerat för antikroppar i serum mot de virustyper som användes i försöken, och forskarna har dragit slutsatsen att de observerade riskminskningarna är oberoende av detta.

Annars kunde en sådan immunitetshypotes passa in på flera av observationerna i rapporten, som en tendens till starkare skydd bland personer med flera barn och bland personer med utflugna barn, som hunnit genomleva hela barnens uppväxt (även om det inte framgår om dessa skillnader mellan olika grupper var statistiskt signifikanta), men att det inte sågs någon skyddande effekt bland föräldrar under 25 år, som kanske inte hunnit utsättas för så mycket smitta. Ett problem kunde vara att sättet att avgöra tidigare immunitet genom att mäta antikroppsnivåer i serum är otillräckligt. Det adaptiva immunförsvaret mot luftvägsvirus innehåller fler komponenter, som antikroppar i luftvägarnas slemhinnor (IgA) och T-celler.

Forskarna diskuterar just detta kort, och säger att det inte finns någon stark evidens för att dessa faktorer skulle ge en bättre förutsägelse av immuniteten. Men man kunde hänvisa att de ger ett bättre korsskydd mot t.ex. olika influensavirus, som jag skrev om här den 5 november 2009, och därför skulle kunna vara mer känsliga för föräldrarnas exponering för virus som liknar de som ingick i försöken. I varje fall kanske en hypotes om tidigare immunitet är rimligare än det som tas upp i DN-artikeln, att föräldraskap skulle förbättra motståndskraften genom glädje och reducerad stress, med tanke att man i [2] hänvisar till andra studier, som visar på lägre livstillfredsställelse och högre nivåer av ängslan, depression och ilska bland personer med barn.

Den definition av sjukdom som användes i [2] gick ut på att personerna skulle överskrida vissa tröskelvärden för två mått på symptom på snuva, slemavsöndring och tid för mucociliary nasal clearance, i förening med infektion, som fastställdes genom isolering av virus från näsan eller ökning av specifika antikroppar – och det var just uppfyllande av symptomkriterierna, inte sannolikheten för infektion, som skiljde sig mellan föräldrar och icke-föräldrar. Snuvsymptomen vid förkylning beror till stor del på immunförsvarets reaktioner på virus, och vid denna typ av försök ger man, inte minst av etiska skäl, virus som normalt inte ger upphov till så kraftig sjukdom (i alla fall inte när de ges i den dos och på det sätt som sker i försöken – för diskussion av saker som kan skilja försök med influensavirus från realistiska exponeringsförhållanden, se [3]). Ett sätt att tolka resultaten skulle kunna vara att personer med barn – kanske på grund av stress – tenderar att ha försvagade immunologiska reaktioner, som ger upphov till mindre sjukdomssymptom vid relativt harmlös virusexponering, men samtidigt skulle kunna ge upphov till värre infektioner under mer realistiska exponeringsförhållanden. Åtminstone tre studier av västerländska populationer från de senaste fem åren har visat på barn i hushållet eller kontakt med barn som riskfaktorer för samhällsförvärvad lunginflammation bland vuxna [4–6].

[1] Johansson, L., Ju fler barn desto mindre sjuk, DN 2012-07-14, http://www.dn.se/nyheter/varlden/ju-fler-barn-desto-mindre-sjuk

[2] Sneed, R.S. m.fl., Parenthood and host resistance to the common cold, Psychosom Med. 2012, http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/22773866

[3] Carrat, F. m.fl., Time lines of infection and disease in human influenza: a review of volunteer challenge studies, Am J Epidemiol. 2008, http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/18230677

[4] Schnoor, M. m.fl., Risk factors for community-acquired pneumonia in German adults: the impact of children in the household, Epidemiol Infect. 2007, http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/17291378

[5] Teepe, J. m.fl., Determinants of community-acquired pneumonia in children and young adults in primary care, Eur Respir J. 2010, http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/20436174

[6] Almirall, J. m.fl., New evidence of risk factors for community-acquired pneumonia: a population-based study, Eur Respir J. 2008, http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/18216057