Bulle i beredskap

Sista avsnittet av SVT:s trevliga programserie Historieätarna, som sändes i slutet av 2012 och handlade om matvanor (och i viss mån även andra aspekter av kultur och livsstil) i Sverige under olika tidsperioder, handlade om beredskapstiden på 1940-talet. Ungefär 13 minuter in i programmet sitter programledarna Erik Haag och Lotta Lundgren och äter korv och mos med bacon tillsammans med historikern Henrik Berggren och pratar om hur ransoneringarna under kriget påverkade matvanorna. Exempelvis gjorde sockerransoneringen att det inte blev så mycket bullar. Haag och Lundgren påstår sedan att vi ”aldrig varit så friska” som under denna tid. Det låter ganska häpnadsväckande om det tolkas bokstavligt som en helhetsbedömning av hälsoläget i Sverige (livslängden under tidigt 40-tal var trots allt ungefär ett dussintal år kortare än idag). Men det kan vara så att vissa aspekter av hälsan förbättrades under beredskapstiden (jämfört med åren närmast före och efter), och att det hänger samman med förändringar i livsstil som framtvingades av ransoneringarna.

En observation som kom att spela ganska stor roll för utvecklingen av epidemiologin kring ”välfärdssjukdomar”, från 1950-talet och framåt, är att rapporterade dödstal i kärlsjukdom minskade i flera europeiska länder under krigsåren, för att sedan öka igen, samtidigt som de ökade hela perioden i USA, där kriget inte framtvingat samma genomgripande förändringar av matvanorna. Den svenske forskaren Haqvin Malmros (1895–1995) redovisade dessa trender i en artikel 1950 [1]. Malmros grafer visar bland annat utvecklingen av dödstalen i vad som kan tänkas vara livsstilsrelaterade sjukdomstyper i Sverige 1935–46. När det gäller åderförkalkning hade t.ex. dödstalen ökat fram till 1940, för att minska något 1941 och sedan minska ganska drastiskt, tillbaka till 1935 års nivåer, 1942. Från 1943 började de öka igen och var 1946 högre än 1940. Malmros och andra forskare från 50-talet och framåt har tänkt sig att det fanns ett orsakssamband med den minskade konsumtionen av (mättat) fett och kolesterol (bl.a. visade Malmros på att konsumtionen av ägg nådde en bottennivå i Sverige åren 1942–43 och total fettkonsumtion under åren 1941–43), men även andra potentiellt betydelsefulla aspekter av livsstilen påverkades av ransoneringarna, exempelvis konsumtionen av socker (som nämnts) och tobak och sannolikt fysisk aktivitet (genom oljebristen).

En sak som bör hållas i minnet är att Sverige började använda den internationella ICD-klassifikationen för dödsorsaker först för 1951 års statistik. Under beredskapstiden användes en skandinavisk nomenklatur från 1930, vilket bland annat innebär att det i rapporterna inte finns några rubriker som direkt motsvarar det vi betecknar som kranskärlssjukdom, som var det som tycktes öka ”epidemiskt” i t.ex. USA och kom att stå i centrum för debatten kring välfärdsrelaterad ohälsa. I stället finns en rubrik för ”åderförkalkning”, en för ”blodpropp” och några för olika diagnosgrupper specifika för hjärtat, där den med i särklass flest dödsfall kallas ”kronisk hjärtinflammation m.m.”. En stor andel av dödsfallen bland äldre tillskrevs också fortfarande ”ålderdomsavtyning”, och det översta åldersintervallet i den officiella statistiken var, till och med 1947, 70– år. Nedanstående diagram visar utvecklingen av genomsnittliga dödstal i åldersintervallen från 20–24 till 60–69 år (det öppna intervallet 70– har uteslutits p.g.a. potentiell osäkerhet i rapporteringen) i Sverige 1935–46, i olika dödsorsaker av betydelse i sammanhanget. Dessutom jämförs genomsnittliga dödstal för hela cirkulationsgruppen i olika åldersgrupper åren 1952–54 (då ICD-6 införts) med 1942–44.

Diagrammen (klicka för förstoring) visar genomsnittliga dödstal (antal döda/folkmängd) i åldersintervallen 20–24,…, 55–59, 60–69 år bland kvinnor och män Sverige 1935–46 relativt 1935, i sjukdomar i cirkulationsorgan totalt (skandinavisk nomenklatur: 600, 1200, 2600, 3000–3070), åderförkalkning (3040), hjärtsjukdom specifikt (1200, 3000–3030) och influensa/lunginflammation (1120, 1121, 3520, 3530). Underst visas genomsnitt av dödstal i åldersintervallen på x-axeln för åren 1952–54 relativt 1942–44 i sjukdomar i cirkulationsorgan (40-tal: se ovan, 50-tal: ICD-6/7: 330–334, 400–468). Rådata tillgängliga via SCB (skannade rapporter över dödsorsaker före 1951; observera att det kan ha uppstått smärre fel vid min överföring till digitalt kodade siffror), WHO och HMD (data över den svenska folkmängden före 1951).

Vi ser att dödstalen i åderförkalkning både hos kvinnor och män nådde en bottennivå kring 1942–43, för att sedan öka, som Malmros konstaterade. Dödstalen i sjukdomar i cirkulationsorgan totalt minskade också kring 1942, men det är enbart bland män som det ses en ökning 1946 jämfört med 1935. För hjärtspecifika diagnoser är trenden för hela perioden snarast nedåtgående. På 50-talet hade de totala cirkulationsdödstalen minskat jämfört med krigsåren bland kvinnor under 60 år och män under 50 år, men ökat bland män över 55. Detta är i linje med de trender i England och USA jag skrivit om här 9 juli och 11 juli förra året: det uppstod under första halvan av 1900-talet en manlig överdödlighet i cirkulationssjukdomar som grupp, som verkar hänga samman med att åderförkalkningsrelaterade sjukdomar blev mer dominerande bland dessa, snarare än att männens överdödlighet i någon specifik sjukdom skulle ha ökat.

Det skedde alltså en viss förbättring av vissa undergrupper av cirkulationssjukdom under delar av kriget i Sverige, och en sak som kan ha bidragit till detta är förändringar i livsstil, som kostvanor, till följd av ransoneringarna, men även andra faktorer kanske har varit av betydelse. Diagrammen visar också utvecklingen av dödligheten i influensa och lunginflammation. Den minskade först dramatiskt under perioden 1937–40, utan att det verkar ha påverkat dödstalen i cirkulationssjukdom. Kanske har introduktionen av sulfapreparat, tidiga antibiotika, bidragit till detta (massproduktion av penicillin för civilt bruk började först i mitten av 40-talet). Men för perioden 1941–46 följs trenderna för dödstal i influensa/lunginflammation och cirkulationssjukdomar ganska väl åt, i synnerhet bland kvinnor.

Jämför vi månadsvis antal döda 1941 och 1942, ser vi att minskningen av antal döda i åderförkalkning och ”kronisk hjärtinflammation m.m.” 1942 jämfört med motsvarande månader 1941 var störst i januari (i absoluta tal, då dödligheten i dessa sjukdomar brukar nå en topp under vintern, men även i relativa tal: se diagram), då dödligheten i influensa var hög 1941 men nästan obefintlig 1942. Som jag diskuterade här den 20 januari 2011 finns även under senare tid, i både Sverige och USA, ett tydligt samband mellan tidstrender för dödstal i influensa/lunginflammation och kranskärlssjukdom. Utifrån detta kunde man ställa upp hypotesen att en faktor som bidrog till bättre kärlhälsa i Sverige, och kanske andra europeiska länder, under delar av kriget, var att aktiviteten av influensa hölls nere, vilket kanske kan förklaras av sådant som minskat resande.

Diagrammet (klicka för förstoring) visar på vänster axel antal döda per månad i influensa (skandinavisk nomenklatur 1120, 1121) i Sverige 1941 och 1942, och på höger axel antal döda per månad 1942 relativt 1941 i Sverige i åderförkalkning (3040) och ”kronisk hjärtinflammation m.m.” (3020, 3030). Källa: SCB (rapporter över dödsorsaker för respektive år).

[1] Malmros, H., The relation of nutrition to health; a statistical study of the effect of the war-time on arteriosclerosis, cardiosclerosis, tuberculosis and diabetes, Acta Med Scand Suppl. 1950, http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/14789502, se även material hos Minnesota School of Public Health