Innan pensionen tar slut

Det jag diskuterade i förra inlägget, att förskjutningar i dödsorsaksmönstret över tid till stor del varit avgörande för förändringar i livslängdsskillnader mellan könen, kan vara viktigt att hålla i minnet om vi försöker oss på förutsägelser av trendernas utveckling i framtiden. Den minskning av skillnaden som setts i t.ex. Sverige de senaste årtiondena har till stor del drivits av att kranskärlssjukdom, där män har en stark överdödlighet i yngre åldrar, fått minskad betydelse som dödsorsak. Men om minskningen av kranskärlsdödlighet, relativt andra dödsorsaker, fortsätter kommer det inom en inte alltför avlägsen framtid att inträffa att kranskärlssjukdom blivit så tillbakapressad som dödsorsak att ytterligare minskningar inte får någon större effekt på livslängdsskillnader mellan könen, och ökningstakten för männens livslängd kommer att börja mattas av på samma sätt som för kvinnornas, om det inte sker några trendbrott i andra dödsorsaker där det finns en manlig överdödlighet. Vi kan jämföra med perioden från 50-talet till 70-talet, när könsskillnaden i livslängd ökade i Sverige. Tidig dödlighet i t.ex. tuberkulos och olika akuta infektioner hade reducerats till en bottennivå, vilket innebär att fortsatta signifikanta ökningar av livslängden måste drivas av minskade dödstal i kroniska, åldersrelaterade hälsoproblem eller skador – en trend som inte inleddes förrän ca 1980 bland män.

Efter hand kommer vi kanske att övervinna också de faktorer som ger upphov till nya platåer i livslängdsökningen. Frågan är i vilken mån det kommer nu levande generationer till godo. Underrepresentationen av män bland nutidens 100-åringar är större än vad som skulle förväntas utifrån könsskillnaderna i åldersspecifika dödstal i de nutida livslängdstabellerna (SCB). Skälet till detta är att många av männen i det tidiga 10-talets födeslekohorter dött av t.ex. kranskärlssjukdom på 60-,70- eller 80-talet, då dödstalen var betydligt högre än bland män i motsvarande åldrar i dag. Vi kan sätta detta i relation till de i media ofta citerade uttalandena från Vaupel och hans medarbetare, att hälften av barnen födda 2000 i rika länder kommer att leva i 100 år, vilket bygger på antaganden om fortsatt linjär utveckling av livslängden (se mitt inlägg här den 22 mars 2012). Om det inträffar platåer i livslängdsökningen under det närmaste århundradet kan de, även om de är av tillfällig karaktär, bidra till att väsentligt reducera andelen av nutidens barn som uppnår 100 år.

En annan typ av extrapoleringar som förekommer gäller förändringar i dödsorsaksmönstret utifrån trender för stora grupper av dödsorsaker. Det har sagts att ”[c]ancer kommer att bli det vanligaste vi dör i om vi inte blir bättre på att bota cancer”, med hänvisningen till den reducerade dödligheten i cirkulationssjukdomar (Eriksson 2012). Men denna reduktion har till stor del drivits av den ovannämnda minskningen av kranskärlssjukdom i åldersgrupperna upp till 85 år, där vi också sett andelen dödsfall i cancer ökat (se också mitt inlägg här den 15 oktober 2012). Dessa trender kan inte utan vidare extrapoleras till de äldsta åldersgrupperna, där en allt större andel av den totala dödligheten inträffar, och där det finns notoriska svårigheter att ange en unik s.k. underliggande dödsorsak. Det har skett en viss minskning av cirkulationsdödligheten även bland de äldsta, vilket bl.a. hänger samman med att en större andel av dödsfallen tillskrivs demens, men det har inte skett någon tydlig ökning av andelen dödsfall i cancer i dessa åldersgrupper under de senaste decennierna, annat än vid övergången till ICD-10 1997, som innebar att cancer oftare fick prioritet över t.ex. lunginflammation (se mitt inlägg här den 16 februari 2012).

Referenser

Eriksson, Markus. 2012. ”Bättre vård och hälsa – färre dör i akut hjärtinfarkt”. Sveriges Radio Ekot (30 december). http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5394674.

SCB. ”SCB Befolkningsstatistik, Tabeller och diagram”. http://www.scb.se/Pages/ProductTables____25795.aspx.