SBU har idag presenterat en litteraturöversikt om mat vid fetma. Det inslag i rapporten som, föga förvånande, blivit mest uppmärksammat i media är att lågkolhydratkost framhålls som den mest effektiva typen av kost för viktnedgång på kort sikt, samtidigt som det uppges att det saknas evidens för att kost av detta slag skulle vara skadlig för hälsan även om den leder till viktnedgång, men att försiktighetsprincipen kan verka ”återhållande på intag av mättat fett vid råd om lågkolhydratkost”, med tanke på att dokumentationen av långsiktiga effekter än så länge är bristfällig (SBU 2013, 50).
Bakgrunden till idén att man bör vara försiktig med just mättat fett framgår av den historiska översikt av rapportens ämne som ges. Denna innehåller mycket annat intressant: den börjar med hänvisningar till figurer som Pythagoras och den indiske kirurgen Sushruta, som uppges ha påvisat ett samband mellan fetma och diabetes redan ca 600 f. Kr. (SBU 2013, 73). Det beskrivs hur ett slankt kroppsideal vann terräng i västvärlden på 1800-talet, och hur badrumsvågen kom i USA på 1910-talet (kanske f.ö. vid ungefär samma period som folk i rika länder började ha febertermometrar hemma, som jag diskuterade här den 1 september1). Men sedan framhålls hur befolkningar i Nordamerika och Europa åtminstone sedan 1970-talet av myndigheter och professionella organisationer blivit rådda till lågt intag av framför allt mättat fett, vilket i stor utsträckning varit baserat på observationer av korrelationer på befolkningsnivå mellan ”intag av mättade fetter, kolesterolnivåerna och risken för hjärt-kärlsjukdom” (SBU 2013, 77).
Ja, i den rika världen har det de senaste decennierna skett en kraftig nedgång av åldersspecifika dödstal i bl.a. kranskärlssjukdom, och i t.ex. Sverige har det satts i samband med en relativt stark nedgång av befolkningens kolesterolnivåer: i en studie publicerad 2009 uppskattas att en minskning av genomsnittligt totalkolesterol från 6,15 till 5,51 mmol/l perioden 1986–2002 kan förklara ca 40 procent av dödlighetsminskningen i kranskärlssjukdom bland svenskar under 85 år samma period (Björck och andra 2009). Den aktuella rapporten innehåller i sig inget specifikt om förändringar i kostvanor, men trenden där lägre kolesterol åtföljs av reducerad kranskärlsdödlighet har i media beskrivits som en folkhälsoförbättring orsakad av ett förändrat kostmönster i enlighet med officiella kostråd till allmänheten (som innehållit de komponenter som nämndes i slutet av förra stycket), samtidigt som andra (speciellt förespråkare för lågkolhydratkost) sett dessa kostråd som en viktig bidragande orsak till ökad övervikt i befolkningen.
En premiss för den första av dessa ståndpunkter är att stora delar av befolkningen lyckats följa kostråden hyggligt väl, åtminstone när det det gäller de delar som handlar om mättat fett, vilket är ett antagande som ofta baserats på trender när det gäller enskilda fettkällor (se t.ex. intervju med en företrädare för Socialstyrelsen i slutet av förra året (Eriksson 2012), eller referat av diskussion i SVT våren 2009 (Eenfeldt 2009)). I ett SVT-inslag om SBU-rapporten säger forskaren Mai-Lis Hellénius nu i kväll, samtidigt som hon framhåller att lågkolhydratkost baserad på omättade fetter kan vara passande för många av hennes patienter, att råd om att dra ned på fett var relevanta på 80-talet, eftersom ”svenskar i gemen” då åt ”mycket mer fett” än idag (Fernholm, Atterfall, och Heijne 2013).
I mitt inlägg här den 1 februari 2012 visade jag dock på att det inte skett någon tydlig förändring i energiandelen totalfett eller fördelningen mellan vegetabiliska och animaliska fetter i Sverige de senaste årtiondena, utifrån vilket man kan ifrågasätta just denna förutsättning för diskussionen. Andelen mättat fett i svenskarnas kost är något som inte kan härledas direkt ur födotillgångsstatistik från Jordbruksverket eller FAO: om ordentliga uppskattningar av intaget av mättat fett ingått i den officiella statistiken, som är fallet i t.ex. USA (Gerrior, Bente, och Hiza 2004), hade det kanske inte förekommit spekulationer av den typ som nämnts ovan. I förra inlägget visade jag dock några exempel på sådana uppskattningar från andra typer av källor. Hur står sig idén att kostråden fått dramatiskt (positivt) genomslag när det gäller folkhälsan i relation till dessa?
I en översiktsartikel från 2009 återges bl.a. en formel från Ancel Keys, som är avsedd att användas för att beräkna förändringar av totalkolesterol i en befolkning utifrån förändringar av intag av olika typer av fett samt kolesterol: 
Om vi, vilket kan vara rimligt utifrån de uppskattningar av intag under 80- och 90-talet som redovisas tabellen i förra inlägget, räknar med att det mättade fettet minskat med 2,5 energiprocentenheter under den period som berörs av (Björck och andra 2009), och att 30 procent av intaget av mättat fett utgjorts av stearinsyra (andelar som rapporteras för USA är i den storleksordningen (Gerrior, Bente, och Hiza 2004, 65)), skulle det, enligt ovanstående formel, ensamt ge en kolesterolsänkning med ca 0,10 mmol/l. Om vi tänker oss att det dessutom skett en motsvarande ökning av energiandelen fleromättat fett, blir minskningen 0,17 mmol/l. De minskningar med 0,64 mmol/l som rapporteras i (Björck och andra 2009) tycks alltså, om Keys ekvation är tillämplig på den svenska befolkningen, i stor utsträckning vara relaterade till andra faktorer än minskat intag av mättat fett, eller byte av mättat fett mot fleromättat. Intaget av industriella transfetter har minskat under perioden, som jag skrev om i förra inlägget, men det räcker kanske inte heller som förklaring till kolesterolsänkningen. Av (Björck och andra 2009) framgår att läkemedelsbehandling omöjligt kan ha fått så stort genomslag i befolkningen under perioden. Kanske handlar det om andra kostfaktorer, eller om okända biologiska faktorer, som kan vara primärt relaterade till födelsekohort snarare än tidsperiod: jag har skrivit litet om sådana hypoteser här tidigare, t.ex. den 14 december 2011.
Referenser
Björck, Lena, och andra. 2009. ”Modelling the decreasing coronary heart disease mortality in Sweden between 1986 and 2002”. European Heart Journal 30. http://dx.doi.org/10.1093/eurheartj/ehn554.
Eenfeldt, Andreas. 2009. ”Rapport skräms om fett”. Kostdoktorn (15 mars). http://www.kostdoktorn.se/rapport-skrams-om-fett.
Eriksson, Markus. 2012. ”Bättre vård och hälsa – färre dör i akut hjärtinfarkt”. Sveriges Radio Ekot (30 december). http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5394674.
Fernholm, Ann, Malin Atterfall, och Thomas von Heijne. 2013. ”LCHF bäst för snabb viktnedgång”. SVT Vetenskap (23 september). http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/ny-rapport-om-mat-vid-fetma.
Gerrior, Shirley, Lisa Bente, och Hazel Hiza. 2004. Nutrient Content of the U.S. Food Supply, 1909–2000. Center for Nutrition Policy and Promotion, U.S. Department of Agriculture . http://www.cnpp.usda.gov/Publications/FoodSupply/FoodSupply1909-2000.pdf.
SBU. 2013. Mat vid fetma. SBU. http://www.sbu.se/sv/Publicerat/Gul/Mat-vid-fetma-/.
Sanders, T.A.B. 2009. ”Fat and Fatty Acid Intake and Metabolic Effects in the Human Body”. Annals of Nutrition and Metabolism 55. http://dx.doi.org/10.1159/000229001.
T. Eaton Co. 1918. Fall and Winter Catalogue 1918–19. http://www.collectionscanada.gc.ca/mailorder/029006-101.03-e.php?brws=2.
I en sökbar samling av gamla postorderkataloger från Kanada går det att hitta exempel från 1918, där febertermometrar markandsförs på ett sätt som tydligt riktar sig till hemmen: de ”may even warn you of serious illness” och ”will be found most useful” där det finns barn (T. Eaton Co 1918, 328).↩
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar