Eländiga kohorter

I förra veckans inlägg diskuterade jag sambandet mellan civilstånd och dödlighet, utifrån dödsorsaksspecifika siffror för Sverige från 70-talet. Några nyare siffror har jag inte hittat, och som jag skrev då speglar civilståndet idag inte på samma sätt som då huruvida folk lever ensamma eller ej. SCB publicerar dock fortfarande uppgifter om den totala dödligheten hos personer i olika civilstånd. Tabeller över Sveriges befolkning 2007 visar att den relativa överdödligheten hos ogifta över gifta är lägre idag än på 70-talet i åldrarna under 50 år, speciellt bland kvinnor. Detta kan vara en följd av att många ogifta idag lever i samboförhållanden, och då inte skiljer sig speciellt mycket från gifta när det gäller utsatthet för olika riskfaktorer som är vanligare bland ensamlevande.

I åldrarna över 50 år har emellertid den relativa överdödligheten bland ogifta ökat, både bland kvinnor och män. Ogifta 60–64-åringar hade t.ex. mer än dubbelt så hög dödlighet som gifta under 2007, men bara ca 50 (kvinnor) och 35 (män) procent högre dödlighet på 70-talet. Det verkar som om de kohorter av ogifta (nu förändras de förstås genom att folk gifter sig eller dör) som var unga på 70-talet tagit med sig sina överrisker upp i åldrarna. Siffror från 40-talet visar också att den relativa överdödligheten bland yngre ogifta då var lägre än på 70-talet.

En kanske rimlig förklaring till dessa skillnader är att skälen till att folk förblivit ogifta varierar mellan olika generationer. Idag är det som sagt så att människor som inte är speciellt utsatta lever ogifta i samboförhållanden. När det gäller kohorter födda på 1920–50-talet, som utgör de medelålders och äldre idag, är kanske alkoholmissbruk eller kroniska sjukdomar vanligare orsaker till att människor förblivit ogifta. Dessa kohorter kan vara allmänt utsatta för alkoholmissbruk från tidig ålder. Alkoholkonsumtionen ökade på 1960–70-talet, och dödligheten i specifikt alkoholrelaterade tillstånd bland yngre ökade på 70-talet och har senare planat ut eller minskat, för att i stället öka i högre åldrar (se t.ex. vår senaste Folkhälsorapport). I ännu äldre genrationer kan det ha varit vanligare att friska, nyktra människor förblev ogifta av ekonomiska skäl, eller till följd av större svårigheter än senare för kvinnor att kombinera familj med arbete.

Det är möjligt att det jag påpekade förra veckan om lägre dödlighet i prostatacancer bland äldre ogifta män idag inte alls gäller för de ogifta som grupp, men det kanske fortfarande gäller den undergrupp av dessa som inte förblivit ogifta p.g.a. missbruk.