Bra pris?

Årets nobelpristagare i litteratur, Herta Müller, var okänd för mig, måste jag erkänna. Innan det tillkännagavs satt jag och funderade litet över hur journalisterna skulle reagera om Peter Englund kom ut och kungjorde: ”Nobelpriset i litteratur 2009 går till den svenske historikern och essäisten Peter Enlgund …”. Om man ser till de urvalsprinciper som tillämpats tidigare vore det inte helt omöjligt. Fyra av de sju svenska pristagarna hittills, exklusive Karlfeldt, som fick det postumt, men satt i Akademien vid sin död, var själva akademiledamöter när de fick priset. Men det är kanske inte troligt att Akademien någonsin gör om det efter det rabalder som utbröt när Harry Martinson och Eyvind Johnson fick priset 1974.

Författare av sakprosa har också fått priset då och då, som historikern Theodor Mommsen och Winston Churchill, i egenskap av historiker och retoriker, och filosofer som Rudolf Eucken, Russell, Camus och Sartre. De två sistnämnda gav dock också ut skönlitteratur, och det kanske var den främsta anledningen i deras fall. I Russells fall föranleddes nog priset mest av hans politiska och filosofihistoriska skrifter: inte tror jag att Akademien satt och läste Principia Mathematica.