Fler incidenter?

I SCB-rapporten (1) jag diskuterade i förra inlägget beskrivs bl.a. hur minskad åldersspecifik tumördödlighet bidragit till den ökade livslängden i Sverige sedan slutet av 1970-talet. De relativa minskningarna har varit mest påtagliga inom yngre åldersgrupper. I mitt inlägg här den 20 september visas också att Sverige i dagens värld har låg tumördödlighet, speciellt i låga åldrar. Om vi tittar på data över insjuknande i cancer, ser dock trenden inte så gynnsam ut. Jämför vi 2009 med 1980, ser vi högre åldersspecifik incidens 2009 inom nästan alla åldersgrupper från 10–14 år upp till 75–79 år, både bland kvinnor och män; den relativa ökningen är störst i 60–70-årsåldern bland män och 65–75-årsåldern bland kvinnor.

Diagrammet (klicka för förstoring) visar kvoten av 2009 och 1980 års cancerincidens inom olika åldersgrupper bland kvinnor och män. Data från Socialstyrelsen.

Ofta har det dock ifrågasatts om den ökade åldersspecifika incidensen är verklig, eller om den beror på att fler fall diagnostiseras på ett tidigare stadium. Det går inte att säkert avgöra om det är så, men något vi då kunde förvänta oss, skulle vara att incidensökningen var tydligast när det gäller cancerformer som är relativt lätta att upptäcka tidigt. När det gäller dessa former inrättas ofta screeningsprogram, och även när det inte förekommer organiserad screening, kan t.ex. ökad medvetenhet om sjukdomarna leda till att det görs fler undersökningar som leder till tidig upptäckt. Vi kan också förvänta oss att de former som går att upptäcka tidigt kännetecknas av lång överlevnad från diagnos.

I publikationen (2) redovisas relativ 5- och 10-årsöverlevnad för en rad olika cancerformer 2007. Jag tittade på dels den kvartil som hade bäst 5-årsöverlevnad (≥84,4 procent för kvinnor, ≥82,1 procent för män), dels den kvartil som hade sämst överlevnad (≤36,5 procent för kvinnor, ≤36,8 procent för män). I gruppen med bäst överlevnad ingick för båda könen cancer i sköldkörtel, övriga endokrina organ, malignt melanom i huden, annan hudcancer och Hodgkins sjukdom; för kvinnor dessutom cancer i bröst och livmoderkropp, och för män cancer i prostata och testiklar. Gruppen med sämst överlevnad innefattade samma former för båda könen: cancer i bukspottskörtel, gallvägar, lever, lungor, magsäck, matstrupe och multipelt myelom.

Jag tittade på hur den genomsnittliga incidensen över åldersgrupperna från 20–24 år utvecklats relativt incidensen 1980. Diagrammen i slutet visar att incidensen, åtminstone under en del av perioden, ökat hos båda könen sedan 1980 för alla former inom gruppen med hög överlevnad, utom sköldkörtelcancer och Hodgkins sjukdom (två former som alltid varit relativt ovanliga). I denna grupp ingår fomer som får stort genomslag när det gäller den totala incidensen, som cancer i bröst, prostata och hud. Gruppen med dålig överlevnad visar ett annorlunda mönster – alla former har minskat eller stått i stort sett stilla sedan 1980, med undantag för lungcancer bland kvinnor.

Utifrån resonemanget ovan, är detta förenligt med att den verkliga utvecklingen av cancer i Sverige generellt förskjutits upp i åldrarna sedan 1980, snarare än tvärtom. Att den rapporterade incidensen efter 80 års ålder inte ökat, kan då också vara rimligt att förklara med att tendens till tidigare upptäckt gjort att de flesta numera får diagnos innan de fyllt 80.

I 1976 års När Var Hur finns en artikel av Nils-Erik Landell, ”Välfärdssamhället i kris?”, där han påpekar att cancerförekomsten ökat i organ som möter den yttre miljön, vilket kunde sättas i samband med ökad exponering för gifter i det moderna samhället, och han nämner bl.a. just cancer i lungor, lever och gallvägar. Han skriver att vi inte kan ta vår höga livslängd för given – den återstående livslängden bland 25-åriga män i Stockholm hade varit på nedgående sedan början av 60-talet, samtidigt som allt fler hamnar i de stora tätorterna. Oron var väl helt befogad utifrån de trender som kunde observeras då. I (1) påpekas också hur dödstalen bland 20–64-åriga män under 1960- och 70-talet bidrog till att sänka männens livslängd med några tiondels år. När de negativa trenderna sedan bröts efter 1980, kan det till stor del bero på att olika åtgärder vidtogs för att förbättra miljön, t.ex. minskad rökning och förbättrad arbetsmiljö. Samtidigt som vi bör fortsätta vara uppmärksamma på nya miljöhot, kan det finnas anledning att vara kritisk mot folk som fortfarande hävdar att förändringar i miljön de senaste 30 åren tenderar att orsaka eller påskynda cancerutveckling i allmänhet, och att det bara är bättre diagnostik och behandling som leder till att dödstalen inte ökar.

Diagrammen (klicka för förstoring) visar den genomsnittliga incidensen för åldersgrupperna 20–24 till 85– år för perioden 1980–2009, relativt 1980 års incidens. Inkluderade cancerformer med ICD-7 kod inom parentes. Data från Socialstyrelsen.

(1) Livslängden i Sverige 2001–2010, SCB 2011, http://www.scb.se/Pages/PublishingCalendarViewInfo____259923.aspx?PublObjId=16143

(2) Cancer i siffror 2009, Socialstyrelsen 2009, http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2009/2009-126-127