Lägg dem i restgruppen

Nyligen lanserades senaste statistiken för hjärtinfarkter i Sverige, och i ett pressmeddelande påtalar Socialstyrelsen fortsatt sjunkande dödlighet (1). I samband med detta kan man ju fråga sig dels om andelen som dör av hjärtinfarkter och besläktade sjukdomar minskar, eller om dödligheten i sjukdomarna tenderar att pressas högre upp i åldrarna, dels i vilken mån trenden kan bero på ändrat sätt att rapportera dödsorsaker. Jag har varit inne på denna typ av frågor tidigare, t.ex. den 29 juli i år.

Diagrammen nedan visar hur andelen dödsfall i olika undergrupper av sjukdomar i cirkulationsorganen förändrats sedan 1951, då Sverige började använda den internationella ICD-klassifikationen för statistik. Jag har tittat på de kategorier i den statistik som finns tillgänglig via WHO som närmast motsvarar kranskärlssjukdom, där hjärtinfarkt ingår, övriga hjärtdiagnoser, slaganfall och övriga sjukdomar i cirkulationsorganen.

Andelen dödsfall för cirkulationsdiagnoser som helhet, sett över alla åldersgrupper, ökade fram till början av 1960-talet och förblev sedan relativt oförändrad fram till mitten av 1980-talet, varefter den minskat stadigt. Kranskärlsgruppens andel ökade också fram till 1970-talet på bekostnad av de övriga grupperna, men har sedan minskat betydligt: 1980 låg den på 33/39 procent bland kvinnor/män, och 2010 hade andelen minskat till 15/19 procent. Under samma period har emellertid de övriga hjärtdiagnosernas andel av den totala dödligheten ökat: kranskärlssjukdomar+övriga hjärtdiagnoser har förändrats mindre, från 38/42 till 27/28 procent bland kvinnor/män. Andelen dödsfall som tillskrivs slaganfall var högst på 1950-talet, och andelen för restgruppen har minskat sedan 1980-talet.

Dödsorsaksmönstret bland de äldsta i befolkningen får ökande betydelse för mönstret i befolkningen som helhet. Jag visar också utvecklingen inom gruppen 85 år och äldre, där mer än hälften av den totala dödligheten bland kvinnorna inträffade 2010. Här ses också en tydlig minskning av andelen för kranskärlssjukdom sedan 1980-talet, samtidigt som andelen för hjärtdiagnoser generellt minskat mycket litet under de senaste 20 åren. Andelen för restgruppen för cirkulationsorgan har också här minskat sedan 1980-talet.

Gruppen icke kranskärlsrelaterade hjärtdiagnoser innefattar till stor del symptomatiska diagnoser som hjärtsvikt och arytmi och hjärtsjukdom som tillskrivs högt blodtryck. Det ter sig högst rimligt att ökningen av denna diagnosgrupp på bekostnad av kranskärlssjukdom sedan 1980-talet i stor utsträckning beror på ändrad rapportering. En rejäl förändring av förhållandet mellan de båda hjärtgrupperna skedde i samband med bytet till ICD-9 1987. Restgruppen av icke hjärt- eller hjärnrelaterade cirkulationsdiagnoser innehåller också ospecifika tillstånd, som generell åderförkalkning. Den minskade andelen för denna grupp bland äldre under de senaste decennierna kanske då kan bero på en ökad benägenhet att rapportera tillstånd i andra diagnoskapitel, som demens.

Diagrammen (klicka för förstoring) visar andelen av den totala dödligheten i befolkningen som helhet och i gruppen 85– år bland kvinnor och män i Sverige 1951–2010 för olika cirkulationsrelaterade diagnoser. Diagnosgrupper: sjukdom i cirkulationsorgan (ICD-7: 330–334+400–468, ICD-8/9: 390–459, ICD-10: I00–I99), hjärtsjukdom (ICD-7: 400–443, ICD-8: 390–429, ICD-9: 390–429 (utom 401,403), ICD-10: I00–I51 (utom I10,I12)), kranskärlssjukdom (ICD-7: 420–422, ICD-8/9: 410–414, ICD-10: I20–I25), slaganfall (ICD-7: 330–334, ICD-8: 430–438, ICD-9: 430–438, ICD-10: I60–I69). Rådata tillgängliga via WHO.

(1) Kraftigt minskad dödlighet i hjärtinfarkt, Socialstyrelsen 2011-11-25, http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2011november/kraftigtminskaddodlighetihjartinfarkt