Vad sade de nu?

Idag har SCB offentliggjort befolkningsstatistik för 2011 (1). Bl.a. framgår det att förväntad livslängd från födseln i Sverige har ökat från 83,51 år 2010 till 83,70 år 2011 bland kvinnor och från 79,53 till 79,81 år bland män; skillnaden mellan könen har alltså fortsatt minska. Vi kan fråga oss hur dessa trender kommer att utvecklas i framtiden. Det aktualiserades inte minst när vår statsminister för någon månad sedan gjorde sina uppmärksammade uttalanden om ett arbetsliv som skulle sträcka sig till 75 års ålder, och hänvisade till att ”[f]orskare säger till mig … att hälften av dem som föds i dag kommer att leva tills de blir hundra år” (2). Dessa prognoser har fått spridning efter en artikel som publicerades i Lancet 2009 (3). Vad är det som sägs där?

Ja, artikelns abstract börjar med att säga att om utvecklingstakten när det gäller förväntad livslängd (d.v.s. förväntad livslängd från födseln) i rika länder under de två senaste gångna århundradena fortsätter under detta århundrade, kommer de flesta barn som fötts efter 2000 i länder med hög livslängd att få fira sin 100-årsdag. Men finns det goda skäl att tro att förledet i denna villkorssats är uppfyllt? Ökningen av förväntad livslängd från födseln har till stor del drivits av minskade dödstal i småbarnsåren. Visst har också åldersspecifika dödstal bland äldre minskat i västvärlden under 1900-talet, men – som författarna själva påpekar en bit in i artikeln – om livslängdsökningen från födseln skall fortsätta i samma takt, måste dessa dödstal minska snabbare än de gjort hittills.

Om vi t.ex. ser till utvecklingen av återstående förväntad livslängd vid 85 års ålder i Sverige 1900–2010 (se (4)), måste det ske ett radikalt trendbrott om den skall närma sig 15 år (vilket, om all dödlighet före 85 eliminerades, skulle ge en livslängd på 100 år) någon gång under det närmaste århundradet. I livslängdstabellerna för Sverige 2011 är det först vid 98 års ålder som ca hälften förväntas leva till 100, bland såväl kvinnor som män. Det kan förstås inträffa alla slags exceptionella händelser som bryter utvecklingen. Oväntade genombrott i forskningen kring åldrandet kan leda till att livslängden vid nästa sekelskifte ligger långt över 100 år, vilket är vad s.k. trans- eller posthumanister, som Nick Bostrom, hoppas på. Eller det kan bli krig med massförstörelsevapen, effekter av global uppvärmning, nedsmutsning eller nya influensor som medför att livslängden drastiskt minskar, eller t.o.m. att det inte existerar några människor alls 2100. Men om det inte sker några dramatiska trendbrott när det gäller utvecklingen av åldersspecifika dödstal, kommer medel- och medianlivslängden för dagens unga kohorter i rika länder att bli högre än dagens förväntade livslängd, men ändå en bra bit under 100 år.

Eftersom en stor del av dödligheten bland äldre tillskrivs sjukdomar i cirkulationsorganen, kan man förvänta sig att en förbättring där skulle ha stor betydelse för att öka livslängden vid hög ålder. Som jag skrivit om här tidigare, är det så att minskade dödstal i befolkningar tenderar att åtföljas av snabbare ökning av dödstalen med åldern; det gäller både total dödlighet och olika åldersrelaterade dödsorsaker. För cancersjukdomar kan det t.o.m. finnas negativa samband mellan dödstal vid låg och hög ålder, vilket ställer till problem med jämförelser av åldersstandardiserade dödstal, som jag skrev den 20 september förra året. För hjärtsjukdomar och slaganfall tyder t.ex. analyser över tid på att det inte finns något sådant negativt samband, men däremot ett negativt samband mellan initial dödlighet och ökningstakt (fast kurvorna skulle konvergera först bortom normal mänsklig livslängd).

Jag tittade nu på internationella korrelationer mellan genomsnittliga dödstal i hjärtsjukdomar, enligt en bred definition, i åldersgrupperna under 65 år och dödstal efter 85 års ålder (senaste uppgifter för 63 länder med uppgifter över åldersspannet tillgängliga efter 2001 via WHO). För hela gruppen finns starka samband (Kendalls τ≈0,45 för kvinnor, ≈0,59 för män, beräknat med R (5)). Detta var dock relaterat till inklusionen av länder i f.d. östblocket och Afrika med genomgående höga rapporterade dödstal. När länder från dessa två regioner togs bort återstod 35 befolkningar. Också bland dessa fanns en stor variation i dödstalen efter 85 års ålder men inget samband med dödstalen före 65 års ålder bland kvinnor (τ≈0,06) och ett svagare, men statistiskt signifikant, samband bland män (τ≈0,32), även om det inte heller var direkt entydigt (se diagram nedan). Detta kan tyda på att mycket av den dödlighet vid hög ålder som tillskrivs hjärtsjukdomar i många länder beror på åldersförändringar som när det gäller uppkomstmekanismerna inte behöver ha så mycket gemensamt med orsakerna till hjärtsjukdom i yngre åldrar, som Kohn också var inne på i artikeln jag refererade i slutet av förra inlägget. Det kan vara ett skäl att vara skeptisk mot tanken att åtgärder som riktar sig mot hjärtsjukdomar bland medelålders och ”yngre äldre” kommer att få stor betydelse för överlevnaden vid hög ålder.

Diagrammen (klicka för förstoring) visar genomsnittliga dödstal i åldersgrupperna under 65 år och dödstal i åldersgruppen 85– år i hjärtsjukdom (ICD-9 390–429, ICD-10 I00–I51) för senaste tillgängliga år efter 2001 bland kvinnor och män i befolkningar utanför f.d. östblocket (f.d. Warszawapaktländerna och Jugoslavien) och Afrika. Rådata tillgängliga via WHO.

(1) SCB befolkningsstatistik, http://www.scb.se/Pages/ProductTables____25795.aspx

(2) Reinfeldt tänker sig arbetsliv till 75 år, SVT 2012-02-07, http://svt.se/2.22620/1.2701539/reinfeldt_tanker_sig_arbetsliv_till_75_ar

(3) Christensen, K., m.fl., Ageing populations: the challenges ahead, Lancet 2009, http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19801098

(4) Livslängden i Sverige 2001–2010, SCB 2011, http://www.scb.se/Pages/PublishingCalendarViewInfo____259923.aspx?PublObjId=16143

(5) R Development Core Team. R: A language and environment for statistical computing. R Foundation for Statistical Computing, Wien 2010, ISBN 3-900051-07-0, http://www.R-project.org