Dagens flumhyllande ungdom

Jag har funderat en del över folks uppfattning om filosofi, eller brist på sådan. Nu har tydligen folk vid Filosofiska institutionen i Göteborg låtit göra en enkät, riktad till elever som läser filosofi på gymnasiet, där de fått besvara frågor om sin syn på filosofin. Nu är inte filosofi obligatoriskt för andra än de som läser samhällsprogrammet, så svaren kanske inte är riktigt representativa för svenska gymnasieungdomar. De filosofistuderande eleverna har kanske inte filosofi som specialintresse i så mycket större utsträckning än andra, men de bör kanske ändå ha en tydligare bild av ämnet. I annat fall är det illa ställt med filosofiundervisningen.

En majoritet ansåg i varje fall att filosofi är intressant och roligt, men relativt få sade sig vilja läsa det vid universitet, och det verkade av deras kommentarer som om anledningen till detta i stor utsträckning var sådant som brist på tydlig arbetsmarknad.

Samma individer som tyckte att det var intressant eller att det var till hjälp när det gällde att fördjupa förmågan att tänka logiskt och klart (en majoritet i båda fallen) tenderade också att anse att det var förvirrande och flummigt. Hur skall man tolka detta? En tolkning är att eleverna anser att det finns vissa riktningar inom filosofin som är förvirrande och flummiga, och andra riktningar som främjar logiskt tänkande. Det är i varje fall en vanlig uppfattning bland företrädarna för olika riktningar. En annan tolkning är att de anser att de olika elementen samverkar, så att flummigheten kan vara till hjälp när det gäller utvecklingen av det logiska tänkandet. Det element av spekulation som spelar en viktig roll inom nästan all filosofi kanske uppfattas som ”flummighet”. Göteborgsfilosoferna är kanske inne på det när de i sin kommentar säger att ”flummigt” kan ha en mer positiv laddning för den yngre generationen.

De avslutade enkäten med att fråga eleverna om de uppfattade filosofi som ett ”manligt” eller ”kvinnligt” ämne, eller ”varken/eller”. Ca 60 procent svarade ”varken/eller”, men bland de övriga svarade nästan alla ”manligt”. Ja, enkäten riktade sig till filosofistuderande på gymnasiet, som kanske läst en del filosofihistoria, och där är det väl så att praktiskt taget alla tänkare de läst om varit män. Så ser det fortfarande ut bland forskarna på filosofiska institutioner i landet, även om utvecklingen på senare år gått mot jämnare fördelning.

Den insmygande filosofin

Jag håller på att förbereda introduktionen för nybörjarstudenterna, som kommer senare i veckan. Det blir förmodligen betydligt fler nya studenter inom de ämnen som hör till praktisk filosofi än de närmast föregående åren. Vi har vårt nya program för kultur- och samhällsanalys, där praktisk filosofi ingår som huvudämne. Det är på 180 högskolepoäng, och studenterna skall förutom filosofi få läsa olika kurser inom kulturantropologi och annat.

Jag skrev här den 26 juni om hur undersökningar tyder på att folk har en ganska diffus bild av vad filosofi är. Det är inte heller helt lätt att ge någon enhetlig förklaring av det. Men vår nya utbildning är förhoppningsvis ett exempel på hur filosofin kan sättas in i ett sammanhang och få en begriplig uppgift.

I själva verket är det så att filosofins frågeställningar dyker upp på många håll inom olika vetenskaper, även om det då ofta inte kallas filosofi. Reflektion över vetenskapens, eller ett vetenskapsområdes, olika grundbegrepp hör till vetenskapsteorin, som är en gren av filosofin. Samtidigt bedrivs sådant även inom de olika vetenskaperna. För ungefär ett halvår sedan lyssnade jag på L.A. Johansson disputation på en avhandling om problem med dödsorsaksintyg. Det är i stor utsträckning att betrakta som vetenskapsteori när han diskuterar problem kring begreppsbildningen inom epidemiologin, som begreppet ”underliggande dödsorsak”. Snart skall det ordnas ett symposium i Göteborg till minne av filosofen Ivar Segelberg (1914–87), som var verksam där. Vid sidan av filosofi var han också intresserad av botanik, speciellt floran kring Medelhavet. I programmet för symposiet framhålls att det fanns en koppling mellan hans botaniska och filosofiska intressen, när han diskuterade de vetenskapliga principerna för klassifikation av blommorna.

Vetenskapsteoretiska frågor är inte heller den enda typ av frågor som behandlas både inom filosofin och integrerat i andra vetenskaper. Rättsfilosofiska frågor behandlas inom juridiken och etiska frågor inom en rad olika områden. Matematisk logik studeras inom filosofi, matematik och datalogi. Semantik, d.v.s. betydelselära, spelar en viktig roll inom filosofin och studeras också inom språkvetenskap och andra vetenskaper. Språkvetare som Angelika Kratzer skriver om semantiken hos ”must” och ”can”, vilket är en del av just det område inom filosofin jag är inriktad mot.

Folkhälsoförbättringar

Socialstyrelsens förre GD, Kjell Asplund skrev på DN Debatt nu i veckan om sambandet mellan ökande fetma och folkhälsa. Hans tes är att de förödande effekterna av fetma på befolkningsnivå överdrivits. Olika fetmarelaterade sjukdomar har minskat eller förblivit oförändrade i Sverige. Som förklaring anförs dels minskad rökning, vilket samtidigt kan medföra viktökning, dels övergång till bättre sammansatt, men ändå energirik, kost. Man kan fortfarande hävda att sjukdomarna skulle ha minskat mer om vi undvikt uppgången av övervikt (genom andra metoder än att folk fortsatt röka), men det är i varje fall inte så att Sveriges befolkning håller på att dö ut till följd av fetma.

En sak jag undrar över i detta sammanhang: om minskad rökning till stor del förklarar minskningen av hjärtinfarkt, varför ser vi samtidigt en förskjutning av dödlighetsmönstret, så att allt fler dör av lungcancer i förhållande till antalet som dör av kranskärlssjukdomar, när lungcancer är starkare kopplat till rökning än kranskärlssjukdom? Ja, när det gäller dödligheten måste det ha stor betydelse att överlevnaden förbättrats bland folk med kranskärlssjukdom, men förblivit dålig bland folk med lungcancer.

När det gäller insjuknandet finns data för både lungcancer och akut hjärtinfarkt tillgängliga från 1987. Bland män har båda dessa tillstånd minskat i jämförbar takt. Bland kvinnor har hjärtinfarkt minskat svagt, medan lungcancer ökat ganska påtagligt. Rökningen har också börjat minska senare bland kvinnor. De flesta sjukdomsfall inträffar bland äldre, och i de äldre generationerna var rökning tämligen ovanligt bland kvinnor; det finns idag fler medelålders och äldre kvinnor än på 80-talet som har rökt, medan det motsatta gäller män, enligt en rapport från SCB. I t.ex. uppföljningsstudier som har gjorts på kvinnliga och manliga brittiska läkare är dödligheten i både lungcancer och kranskärlssjukdom högst bland dem som röker, men jämför man exrökare med livslånga icke-rökare är dödligheten i kranskärlssjukdom på sin höjd svagt förhöjd (i relativa tal), medan dödligheten i lungcancer fortfarande är kraftigt förhöjd bland de förra. Det här kanske är en viktig orsak till förändringarna i sjukdomsmönstret: bland äldre män har det skett en förskjutning från rökare till exrökare, medan det bland äldre kvinnor snarare skett en förskjutning från icke-rökare till exrökare.

För övrigt: en folkhälsostrategi baserad på samma tänkesätt som hos slantsinglarna som förmodar att det kommer att bli krona nästa gång om det blivit klave fyra gånger i följd. Jag såg för länge sedan någon intervju med Anders Lundin, där han berättar om hur han efter inspelningen av Robinson smittas av något och hamnat på sjukhus med rekordhög feber. Nu kan Abalone Dots, BWO o.s.v. resonera som följande: ”Vi behöver inte vara rädda för att någonsin få över 41 graders feber: det skulle ju innebära att minst två personer som befann sig på allsångsscenen vid ett visst tillfälle drabbades under sin livstid, vilket måste vara mycket osannolikt.” Vid närmare eftertanke kan vem som helst sätta på tv:n när Lundin är i rutan och tänka: ”Jag behöver inte vara rädd: det skulle ju innebär att minst två personer som nu är synliga i det här rummet drabbades…” Det är lätt att se vilka möjligheter till folkhälsoarbete det öppnar.

Sensmoral: artikulera

När jag var hemma hos mina föräldrar nu i helgen såg jag reprisen av Allsång på Skansen. Västerviksgruppen Abalone Dots framförde Flickorna i Småland. Jag kommer att tänka på första gången jag hörde den låten. Jag var i tioårsåldern eller något yngre. Det var nog den amerikanska gruppen Delta Rhythm Boys som framförde den då. De sjöng med kraftig brytning, och jag hörde den i baksätet, genom en förmodligen knastrig bilradio, på en väg någonstans i närheten av Älvdalen. Redan då intresserade jag mig för medellivslängd och sådant; jag kände i alla fall till medellivslängden för båda könen i Sverige, och brukade jämföra den med data från andra länder i När Var Hur. Jag tyckte att någon av raderna handlade om att de småländska flickorna skulle leva tills de blev 80 år. Jag kan nu inte begripa vad det var som jag uppfattade så.

Död åt "den vanligaste dödsorsaken"

Socialstyrelsen har gått ut med pressmeddelande: ” Hjärt- och kärlsjukdomar fortfarande vanligaste dödsorsaken”. Ja, läser man deras nya rapport finner man att inget annat kapitel i ICD-10, som är den klassifikation som används för statistiken, tillskrivs lika många dödsfall som sjukdomarna i cirkulationsorganen. (Hela tiden diskuteras här den s.k. underliggande dödsorsaken: den huvudorsak som det finns en av per dödsfall.) Det finns många alternativa listor man skulle kunna använda för rankningen, och amerikanska NCHS, som använder en rankning som inte utgår från kapitelindelningen i ICD-10, varnar också i en rapport uttryckligen för denna godtycklighet när det gäller valet av lista. Problemet med uttalanden om ”den vanligaste dödsorsaken” är just att de leder folk till att resonera som om det fanns en enda möjlig lista, som stod skriven i stjärnorna. Det är inte svårt att hitta svenska exempel på vad som tycks vara sådana resonemang.

Kardiologen Karin Schenck-Gustafsson brukar, när hon uttalar sig i medier, referera till sin SIFO-undersökning från 2005, som hon påstår visar att de flesta i Sverige är okunniga om att hjärt- och kärlsjukdomar är den vanligaste dödsorsaken bland svenskor. När jag först läste om det fick jag intrycket att hon låtit fråga i stil med: ”Vilken är den vanligaste dödsorsaken bland svenskor: (a) cancer, (b) hjärt- och kärlsjukdomar ...” Om man frågar så, undviker man ju problemet med olika möjliga listor. De som svarar (a) i exemplet, är, om den officiella statistiken är att lita på, helt enkelt okunniga. Men nu tycker jag det verkar troligare att hon bara ställt frågan rakt ut, utan alternativ. I så fall finns det inget som säger att de tillfrågade utgår från en lista där ”hjärt- och kärlsjukdomar” betraktas som en avgränsad dödsorsak. Svar som ”cancer” (alla former) eller ”hjärtinfarkt” kan vara grundade på både korrekta och felaktiga föreställningar om hur de orsakerna förhåller sig till andra: så länge vi inte vet vilken lista som används kan vi inte avgöra det.

Alla svar kan dock inte förklaras genom att man hänvisar till olika listor. Ett återkommande tema i KSG:s uttalanden är att folk tror att bröst- eller underlivscancer är det flest svenskor dör av, och svarar folk t.ex. ”bröstcancer” är det oförenligt med statistiken. Under 2006 dog 1509 kvinnor av bröstcancer, medan 4258 kvinnor dog av ”akut hjärtinfarkt, ospecificerad”, vilket är en post på den nedersta nivån i ICD-10, som inte går att hacka upp ytterligare. Därför är det omöjligt att göra någon komplett lista, baserad på den officiella statistiken, där bröstcancer är den vanligaste dödsorsaken bland svenskor.

Hjärt-Lungfonden har också gjort undersökningar, riktade till dels allmänheten, dels politiker och tjänstemän i landsting, med frågan ”Vilken tror du är den vanligaste dödsorsaken i Sverige idag?” Här gällde frågan båda könen. Den är förstås sårbar för det ovannämnda listproblemet. 48 procent av allmänheten har svarat ”hjärt/kärlsjukdomar”, men det framgår inte hur svaren närmare fördelats; en del måste rimligen ha gett mer specifika svar inom detta område. En annan intressant sak är att några svarar sådant som ”fetma”, ”rökning” eller ”stress”. Det är faktorer som ofta kan ligga bakom sådant som normalt rapporteras som underliggande dödsorsaker, som hjärtsjukdomar eller cancer. Det går knappast att säga att dessa svar är felaktiga när frågan är ställd på detta sätt, men de kan inte verifieras mot statistiken. I slutet av ICD-10 finns Z-koderna, som bl.a. täcker olika faktorer i livssituationen, och de kan ibland rapporteras som bidragande dödsorsaker, men det är kanske inte troligt att de någonsin får så stort genomslag som sådana. 7 procent svarar sådant som ”ålder/ålderdom/naturlig död”. Kanske är det så att många dödsfall som i statistiken hänförs till t.ex. kroniska hjärtsjukdomar av omgivningen uppfattas som ”naturlig död”.

Att Socialstyrelsen och andra presenterar olika betydelsefulla grupper av dödsorsaker är nog oundgängligt, om statistiken skall göras överskådlig, men det kanske skulle leda till mindre missförstånd om de undvek att använda uttryck som ”den vanligaste dödsorsaken”. När folkhälsan i Sverige diskuteras i t.ex. läroböcker kan det verka praktiskt att hänvisa till rankningar, eftersom dessa ofta står sig längre än årsspecifika procentsiffror, men det bästa vore kanske här ofta att hänvisa till den procentuella variation som förekommit under de senaste decennierna.

För litet mikrober?

När jag var barn, var det framför allt två saker jag kunde se som omedelbara orosmoment när det gällde den fysiska hälsan hos mig och de i min omgivning som inte var gamla. Den ena var olika akuta infektioner, som under en kortare tid gav människor symptom som hindrade dem i deras aktiviteter och tvingade dem till isolering p.g.a. smittorisk. Den andra var allergier, som innebar bestående restriktioner i människors livsföring: att de t.ex. inte kunde äta vissa saker eller inte kunde ha kontakt med pälsdjur, eller ens nära kontakt med andra som hade det, utan att drabbas av akuta symptom. Jag var själv inte allergisk, men jag såg det förstås bland många i min omgivning. Jag fick också höra att allergierna ökat, och den förklaring jag fick var att det berodde på ökade utsläpp.

Nu är det många som anser att de båda kategorierna av hälsofaror befinner sig i en sorts antagonistiskt förhållande till varandra: ökningen av allergier förklaras, åtminstone till en del, av att barns immunförsvar inte får rätt stimulans i den sterila miljö vi skapat i västvärlden, för att bekämpa infektionerna. DN refererade häromdagen till en studie som visade på en korrelation mellan smitta med magsårsbakterien Heliobacter pylori i barndomen och lägre risk för astma. Kanske är bakterien en indikation på en allmänt mindre steril miljö; andelen bärare har i alla fall minskat kraftigt i västvärlden. Smittskyddsinstitutet oroar sig för att det sprids ett farligt budskap: lev smutsigare och bli friskare! De undrar om det finns något land med låg hygienisk standard där folk är friskare och lever längre än i Sverige. Nej, säkerligen inte när det gäller livslängden, och antagligen inte heller när det gäller friskheten, även om det inte är lätt att mäta.

När det gäller just H. pylori påpekar de att den kan orsaka magcancer. I denna artikel diskuteras förhållandet mellan infektioner och cancer. Akuta infektioner med feberanfall korrelerar i en del studier med minskad cancerrisk, samtidigt som kroniska infektioner, t.ex. med H. pylori eller HPV, anses öka risken för vissa cancerformer. Risken att drabbas av magsäckscancer i Sverige var, enligt vår officiella statistik, 4–5 gånger större i början av 1960-talet jämfört med de senaste åren. Hur stor betydelse kan minskningen av H. pylori ha här?

Smittskyddsinstitutet pratar också om att evolutionen ”går fortare än vi någonsin tror”, och att vi kan ”anpassas till det hygieniska samhället”. Ja, det är säkert en väldig evolutionär fördel för oss här i västvärlden att inte drabbas av allergier, så att de anlag som ger upphov till allergibenägenhet nog är borta om några generationer. Nej, en mer välvillig tolkning är väl att de syftar på den vetenskapliga evolutionen: att vi skall hitta någon form av behandling som gör det möjligt att undvika allergier även i ett samhälle med låg förekomst av infektioner.

För mycket folk

Vilken befolkningsstorlek som är önskvärt har varit ett livligt omdebatterat ämne inom västerländsk filosofi sedan Derek Parfit kom med sin bok Reasons and persons 1984. Han diskuterar vad han kallar ”the repugnant conclusion” (hädanefter förkortat TRC). Anta att befolkningen i världen ökar kraftigt så att det blir allt mindre resurser över för var och en och alla till slut har det ytterst knapert, men ändå inte så illa att deras liv inte är värda att leva. TRC innebär att det skulle vara en bättre värld än en värld där befolkningsökningen bromsats och det finns relativt få människor som har det mycket gott ställt, så att summan av välfärd är lägre. Vissa vanliga tolkningar av den s.k. utilitarismen, en av de mest omdiskuterade moralteorierna, som säger att varje individ bidrar med välfärden under sitt liv till den totala summan av välfärd och att välfärden bara har en dimension, t.ex. graden av psykologiskt välbefinnande, leder till TRC. Det är helt oacceptabelt, tycker många. Men det har visat sig problematiskt att formulera någon princip för vägning av kvantitet mot kvalitet som undviker TRC utan att leda till andra oacceptabla slutsatser.

När överbefolkningfrågor debatteras på ett mer konkret plan är det ofta inte filosofer som pratar. Men för några veckor sedan införde filosofen Thomas Anderberg en essä i DN, ”De rika måste föda färre barn”. Det är kanske framför allt folk i den rika världen, som lever på ett sätt som belastar världens resurser hårt, som borde tänka på att inte skaffa alltför många barn, och politiker, både till höger och vänster, blundar för detta.

Nu i veckan har Rigmor Allbäck kommenterat artikeln, ”Det krävs familjeplanering och fri abort”. Hon skriver att även överbefolkningen i u-länderna tär på resurserna, och exemplifierar med Uganda, där befolkningen sexdubblats sedan 1950 och menar att det behövs satsningar på de saker som uttrycks i rubriken. Den ökande u-landsbefolkningen vill nog också ha möjlighet att öka sin konsumtion i framtiden.

Allbäck tar också upp ”pronatalistisk” politik, syftande till befolkningsökning, som förts i Chile och Rumänien under Pinochet (1973–90) och Ceauşescu (1965–89). I Chile har befolkningen också ökat från 7 till 16,6 miljoner sedan 1970, skriver hon, och där gick politiken ut på att underlåta att satsa på olika medel för familjeplanering. I Rumänien, som hon bara nämner helt kort, tog man, enligt vad som uppges i Country Studies från amerikanska Library of Congress, till metoder som straffskatter på upp till en femtedel av inkomsterna för barnlösa 25-åringar av båda könen och efterhand månatliga tvångsundersökningar av alla kvinnor i fertil ålder, för att upptäckta graviditet och hindra dem från att göra abort. Allt detta ledde emellertid inte till någon dramatisk befolkningsökning eller några speciellt höga födelsetal i Rumänien. Befolkningen levde under eländiga förhållanden, samtidigt som Rumänien ändå hunnit utvecklas till ett industriland med relativt låga födelsetal, där folk inte såg sig tvingade att skaffa många barn för sin trygghets skull. Det är en bidragande orsak till höga födelsetal i u-länder som Allbäck inte nämner.

Inte ens Anderberg tar upp de filosofiska aspekterna på överbefolkning, fast det kan tyckas ligga nära till hands. Anledningen är nog att det skulle göra det hela för komplext för en DN-kolumn. De praktiska konsekvenserna av de filosofiska resonemangen är också svåra att bedöma. Det är lätt att tro att den som accepterar TRC borde motsätta sig olika åtgärder för att stävja befolkningsökningen. Det var kanske det åhöraren under Singers föreläsning jag skrev om 30 maj hade i tankarna. ”Varför sitter vi här, i stället för att reproducera oss?” Singer har försökt utarbeta tolkningar av utilitarismen som inte leder till TRC. Men även om man accepterar TRC behöver man inte nödvändigtvis hävda att det är önskvärt att alla skaffar så många barn de bara kan, eller ens att ingenting bör göras på politisk nivå för att minska födelsetalen. Det kanske skulle leda till påskyndat utdöende eller till förhållanden med övervägande negativt värde.