Vem är det som har fel?

Under ett föredrag jag besökte i går diskuterades en studie av psykologerna Kahneman och Tverksy på 80-talet. En kvinna, Linda, beskrevs i experimentet som att hon som student varit intelligent, engagerad mot diskriminering etc. Utifrån detta fick folk sedan ta ställning till om det är mest sannolikt att hon är (1) bankkassör, eller (2) bankkassör och aktiv feminist. De flesta föredrog (2). Men hur troligt (2) än är, kan det ju inte gärna vara mer sannolikt än (1), eftersom (1) är en logisk följd av (2). Är det så att folk inte begriper sig på grundläggande logiska resonemang, och t.ex. låter sig luras av att (2) verkar mer ”typiskt Linda” än (1)? En mer välvillig tolkning, som tydligen diskuterats, kunde vara att det har att göra med implikatur, vad som uppfattas som underförstått i ett yttrande. Om vi ser (1) och (2) bredvid varandra, är det naturligt att uppfatta (1) som ”enbart bankkassör, och inte aktiv feminist”. Jag har inte satt mig in i litteraturen kring detta, så att jag kan ta ställning till om denna typ av förklaring håller streck, men det illustrerar svårigheten att avgöra hur folk uppfattat innebörden av en fråga.

Jag har här, 28 juli och 23 oktober, skrivit om forskare som enligt mening är alltför snabba med att skrika ut att folk har fel när det gäller vissa epidemiologiska fenomen. Jag har kommit på ytterligare en faktor som kan ställa till med tolkningssvårigheter när man frågar något sådant som ”Vilken är den vanligaste dödsorsaken i Sverige?” Det tas, när sådana frågor diskuteras i media, för givet att en dödsorsak X andel av dödligheten är det som mäts med normalmåttet ”antal döda i X i befolkningen/totalt antal döda i befolkningen” och alltså besvarar frågan ”Hur stor andel av alla döda svenskar har dött av X?”

Men är det så säkert att det är detta andelsbegrepp folk har i åtanke när någon från SIFO frågar ”Vad dör folk i Sverige oftast av?” Kanske är det i stället så att de utifrån någon vagt föreställd ålderspyramid, och någon vag uppskattning av vad folk i olika åldersgrupper brukar dö av, försöker bilda sig en uppfattning av vad en given svensk, med hänsyn till hur troligt det är att personen befinner sig i olika åldersgrupper, sannolikt skulle ha dött av. För de flesta svenskar är ett sådant mått mer relevant än normalmåttet när det gäller att bedöma överhängande hälsohot mot dem själva och de flesta av deras närmaste. Normalmåttet kan vara bättre när det gäller att uppskatta långsiktiga hot, men man kan ifrågasätta hur relevant dagens statistik är för många av oss i detta avseende. De avlidna svenskarna är ju starkt snedvridna i förhållande till alla svenskar just med avseende på åldern. En 20-årig kvinna uppnår inte den ålder som har passerats av 2/3 av de avlidna kvinnorna förrän 2068, och vem vet hur dödsorsaksmönstret har förändrats till dess?

Jag prövade att åldersstandardisera olika dödsorsakers andel 2006 till medelfolkmängden i Sverige detta år (med de femårsklasser som finns i den officiella rapporten). Sjukdomar i cirkulationsorganen tar upp 43/41 procent av dödligheten bland kvinnor/män med normalmåttet, men bara 16/19 procent med det nya måttet. Kranskärlssjukdom sjönk också från 18/21 procent till 6/9 procent. Tumörer ökade från 23 till 37 procent bland kvinnor och sjönk något från 27 till 23 procent bland män. Bröstcancer bland kvinnor ökade från 3 till 6 procent. Yttre orsaker, som olyckor och självmord, ökade kraftigt från 4/7 till 23/33 procent bland kvinnor/män. En förklaring till att folk kanske tenderar att, med normalmåttet mätt, överskatta cancer och underskatta hjärtinfarkt och liknande som dödsorsak bland kvinnor, och att var tionde i en undersökning t.o.m. svarar att trafikolyckor eller självmord är den vanligaste dödsorsaken i Sverige, skulle kunna vara att de har ett andelsbegrepp som ligger närmare det som mäts med mitt standardiserade mått.

Lottlös vinnare

Jag går på olika föreläsningar och seminarier mest hela tiden. I går förmiddag var det en forskare från KTH som diskuterade en redan publicerad artikel. Det handlade om hur man skall tolka det att vi kan säga sådant som ”Om du inte köper en lott, kan du inte vinna” och ändå anse att du kan vinna utan för att den skull anse att du verkligen kommer att köpa en lott (det räcker att du har möjlighet att köpa en lott). Man kan tycka att det inte är så märkvärdigt, men det ställer till vissa problem när det gäller utformningen av en logik för konditionaler, ”om…så”-satser. Enligt slutledningsregler i vanlig logik, som vid första anblicken kan verka självklara, kan man sluta sig från ”Om du inte köper en lott, kan du inte vinna” och ”Du kan vinna” till ”Du köper en lott” (i varje fall om man formaliserar dessa satser på det sätt som vid första anblicken troligen ter sig rimligt).

På kvällen var jag sedan på ett föredrag om problem med att använda intuitioner, vilket väl här betyder något i stil med omedelbara uppfattningar som inte är direkt baserade på resonemang, som argument för eller emot olika filosofiska teorier. Ofta är det så att man har någon filosofisk teori, målar upp något, ofta ganska verklighetsfrämmande, science fiction-artat, scenario, och säger: ”Titta, i det här fallet ger teorin det här resultat, men det inser man ju att det är fel, alltså: ut med teorin!” (Ett exempel på samma typ av resonemang som i slutet förra stycket.) Psykologer och andra forskare har på senare år gjort empiriska studier på hur folk formar sådana intuitioner om scenarion, och det verkar som om dessa av olika faktorer som i vilken ordning scenarion och presenteras och liknande, vilket gör att man kan tvivla på hur tillförlitliga de är när det gäller att rättfärdiga eller vederlägga filosofiska teorier.

Ge örnen DDT, så är vi av med den

Genom att läsa Kalle Anka kan man få illustrationer av olika innovationer mänskligheten gjort under 1900-talet och som diskuterats i SVT de senaste dagarna. Jag såg för en stund ”123 saker” om svensk 1900-talshistoria, där kvällens tema var miljö. Ett av inslagen handlade om en by i Lappland där en stor del av invånarna var änkor till män som dött i cancer efter att, som anställda av skogsbolagen, ha besprutat skogen med hormoslyr, innan detta medel förbjöds 1977. I Kalle Anka 16/1975 finns en serie av Carl Barks där Kalle och Knattarna arbetar som parkvakter och genom diverse missöden förstör ett väldigt stenhuvud uthugget ur en klippa. Kalle har blivit infångad av en örn, men Knattarna hjälper honom ur situationen genom att spruta ”en skvätt hormoslyr” på örnen. I en tidigare översättning, från 1958, sade de: ”Vi ger örnen en skvätt DDT, så försvinner den nog!” Inför nypubliceringen 1975 ansågs det tydligen lämpligt att ändra på detta. DDT hade förbjudits i västvärlden under 1970-talet, efter att det visat sig medföra en rad negativa effekter på människor, djur och växter. Just detta att örnen skulle försvinna med hjälp av DDT har fått en annan innebörd än den som avsågs av Kalle Anka-redaktionen 1958: DDT anses, åtminstone enligt vissa forskare, ha bidragit till minskningen av havsörnar, genom att ha orsakat äggskalsförtunning och andra störningar. DDT är inget vi törs låta Knattarna bespruta örnen med, men hormoslyr går väl an.

I går sändes ett avsnitt av medicinprogrammet ”Dr Åsa” som handlade om mikroorganismer, där de bl.a. diskuterade problemet med växande antibiotikaresistens, vilket i varje fall påskyndats av vårdslös antibiotikaanvändning. Penicillinet började tillverkas under andra världskriget, och i februarinumret 1951 av Kalle Anka finns en ensideshistoria av Bill Walsh och Manuel Gonzales, där Musse Pigg lider av ”vårtrötthet”. När det inte hjälper att duscha kallt går han till apoteket, där han direkt får ”penicillin och vitaminer” över disk, även om det sedan smakar illa och inte heller hjälper mot tröttheten. Om de skulle göra en nyöversättning av den serien, skulle de nog ersätta penicillin med något som vi, i vår upplysta tid, vet inte medför några risker att pröva vid vårtrötthet.

För hög volym på bandet?

För närvarande syns det rosa band litet överallt här Sverige. De flesta kan enas att syftet att stödja människor med bröstcancer och försöka hitta sätt att minska insjuknandet eller dödligheten i sjukdomen är gott. Kritik som jag har fått höra är att bröstcancer får oproportionerligt stor uppmärksamhet dels jämfört med hälsohot mot andra grupper än västerländska kvinnor (som är de mest utsatta för bröstcancer), som prostatacancer eller undernäring och infektioner bland barn i tredje världen, dels jämfört med andra hälsohot mot västerländska kvinnor, som kranskärlssjukdom. Det sistnämnda har ändå fått uppmärksamhet i media de senaste åren, ofta med ny, snedvriden information som följd, som jag skrev 2 februari.

Det har gjorts undersökningar påstås visa att folk överskattar cancerns roll som dödsorsak bland svenska kvinnor, men jag skrev här den 28 juli om hur problem med olika möjliga rankningslistor gör att resultaten blir svårtolkade. Jag såg en annan undersökning där amerikanska kvinnor tillfrågats vilken sjukdom de är mest rädda för. Alla svar med ”cancer” uppgick tillsammans till 57 procent; 22 procent svarade ”bröstcancer”; 10 procent svarade någon typ av hjärtsjukdom. Skall resultatet tolkas som uttryck för okunskap? Denna enkät verkar lida av samma listproblem som de svenska enkäterna. Dessutom tillkommer problemet att folk nog tenderar att vara mest rädda för vad de bedömer som överhängande hälsohot. Jag, som är 27 år, är inte nu rädd att bryta lårbenshalsen, även om jag bedömer att det är ganska sannolikt att jag kommer att göra det under min livstid. På samma sätt kan det vara rimligt att en 35-årig kvinna är mer rädd för bröstcancer än kranskärlssjukdom, även om hon vet att mångdubbelt fler kvinnor i hela befolkningen dör av kranskärlssjukdom. Det hade varit intressant att se svar uppdelade på olika åldersgrupper. Jag tror knappast att åldersfördelningen bland de svarande var densamma som bland de under året avlidna kvinnorna.

Något som kanske förstärker oron bland yngre i Sverige är att andelen kvinnor som får bröstcancerdiagnos har ökat kontinuerligt sedan statistiken inleddes 1958 och har ungefär fördubblats sedan periodens början. En förklaring som ibland ges är att kvinnor föder barn senare och föder färre barn, vilket enligt olika studier är en riskfaktor på individnivå. Men en rapport från SCB från 2002, Hur många barn får jag när jag blir stor?, visar att kohortfruktsamheten (genomsnittligt antal barn hos en viss årsklass) legat ganska konstant på ca två barn bland kohorter av svenska kvinnor från ca 1900; den t.o.m. ökade svagt t.o.m. 30-talskohorterna. Siffran har kunnat beräknas för kvinnor födda t.o.m. 1956, då 45 år räknas som slutet på den fertila perioden, och täcker därmed in de allra flesta som nu får bröstcancerdiagnos. Andelen barnlösa vid 20, 25 och 30 års ålder började öka först bland kvinnor födda på 1950-talet; andelen barnlösa vid 45 var t.o.m. högst bland dem födda 1925 (de äldsta som kunnat följas på individnivå). Även om kvinnor de senaste decennierna fött barn allt senare, är det inte de kvinnokohorter som minskat eller uppskjutit barnafödandet som står för huvuddelen av bröstcancerökningen.

Kanske är det så att dagens yngre genrationer jämför sig med sina föräldrar eller far- och morföräldrar födda på 1930- och 40-talet och drar slutsatsen att folk fått barn senare och senare för varje åldersgrupp. Det kan också uppstå ett snedvridet urval på det sättet; andelen personer som har en mamma som fött många barn (vilket korrelerar med att få första barnet tidigt) blir ju större än andelen kvinnor med många barn i föregående generation.

Lyckliggörande strategi?

Till de centrala frågorna inom den praktiska filosofin hör frågor relaterade till värde, t.ex. vilka kriterier som finns för att säga att någon lever ett bra liv eller vad välfärd består i. En idé om detta är den hedonistiska: grovt sett idén att välfärd helt enkelt består i så mycket behagliga (i förhållande till obehagliga upplevelser) upplevelser som möjligt. Även filosofer som inte köper detta (d.v.s. majoriteten av de filosofer som är aktiva inom detta område) brukar väl vilja hävda att åtminstone vissa former av behagliga upplevelser spelar någon roll för välfärden, så att det inte kan vara så att ett optimalt liv består i ständiga plågor.

Om vi har ett kriterium för välfärden, som det hedonistiska, hur skall man bära sig åt för att realisera detta? Man kan förstås fråga sig det ur ett rent egoistiskt perspektiv: hur skall jag uppnå bästa möjliga välfärd för mig? Inom moralfilosofin vill man normalt sätta in det i ett vidare perspektiv, där även välfärden för andra tillmäts viss betydelse.

I DN publicerade de nyligen en intervju med Micael Dahlén från Handelshögskolan i Stockholm. Han har just en teori om uppnående av ”lycka”, vilket här verkar förstås hedonistiskt: det gäller att hela tiden söka något nytt, så att vi har något att se fram emot, vilket möjliggörs av det ”förväntningssamhälle” vi nu lever i. Vi kan inte förbli lyckliga över något en längre tid, hävdar han. Den idén är väl inte något nytt i sig; det lustiga är att han tycks framställa det något slags ideal. När jag läser artikeln går mina tankar till Schopenhauer. En central tanke hos honom är att ”viljan” är världens innersta väsen, och att den manifesterar sig i en rastlös strävan efter nya saker, som alltid leder till besvikelse, så att alla i grunden är olyckliga, åtminstone så länge de inte lyckas bryta sig ur detta genom t.ex. medlidande eller resignation.

Dahlén hänvisar till att medellivslängden gått upp drastiskt sedan millennieskiftet och menar att det kan förklaras genom att folk förblir vitala till följd av det stimulerande samhälle vi lever i. Var den gått upp drastiskt sägs det inget om intervjun. SCB:s tabeller visar att medellivslängden för Sveriges inte del ökat mycket snabbare under 2000-talet än under 1990-talet. Den återstående medellivslängden för 65-åriga män var 0,65 år högre jämfört med 1991–1995 och 0,76 år högre 2001–2005 jämfört med 1996–2000. För 65-åriga kvinnor var det tvärtom så att den senare ökningen var 0,37 år och den tidigare 0,51 år.

I intervjun tillfrågas han också om inte hans recept kommer att medföra att vi tar död på naturen. Hans svar är att vi i förväntningssamhället är benägna att konsumera snuttar: se trailers i stället för hela filmer och äta små hamburgare. Det var verkligen en ny sorts utopi.

Otäckingars otäckhet

När jag satt och pratade med några kollegor för några dagar sedan kom vi in på detta att folk tenderar att lägga mycket större vikt vid katastrofer som är koncentrerade till ett ställe vid en tidpunkt jämfört med sådana som kräver offer på ett mer rumtidsligt utspritt sätt. Strax efteråt kunde jag se detta exemplifierat när jag såg vilken världsnyhet det blev av den finska skolmassakern. Den blev inte bara huvudnyhet i svenska tidningar och tv-program: den fanns också med bland toppnyheterna på internationella Yahoo. Men här är det klart att kombinationen av många offer på ett ställe vid en tidpunkt med att det finns en illvillig bakomliggande avsikt spelar stor roll. Parallellen till den tidigare massakern kan också spela in, men även denna blev ju huvudnyhet åtminstone i svenska medier. Om samma antal ungdomar omkommit i en bussolycka hade det inte fått internationell uppmärksamhet, även om det nog ändå blivit riksnyhet.

När jag slog på Rapport klockan sex idag handlade det inte om någon skolmassaker: i stället pratade de om rättegångar eller utredningar kring två olika barnamördare. Vi tenderar nog att uppleva detta att det finns folk som förverkligar sina mordiska avsikter som ett påtagligt hot mot vår trygghet (eventuellt indirekt, genom att våra närmaste hotas) på ett annat sätt än andra risker. Jag har nyligen undervisat i en kurs med seminarier på bl.a. filosofen John Harris text ”The survival lottery”. Han diskuterar argument för och emot att ha ett system där folk lottas ut och dödas för att man skulle kunna fördela deras organ bland andra i behov av nya organ och på så vis minimera antalet människor som dör i förtid. Den s.k. utilitarismen, idén att det riktiga handlandet är det som maximerar den generella välfärden, tycks kunna medföra att ett sådant system förordas, vilket enligt många visar att denna lära är oacceptabel. En närliggande invändning mot lotteriet, som vore öppen för en utilitarist, är att det skulle leda till en sådan otrygghet i samhället att det inte skulle maximera välfärden. Det ligger något paradoxalt i detta, eftersom lotteriet ju, om det fungerade, skulle innebära en generellt minskad risk för medborgarna att dö i förtid. Men kanske är det ändå en djupt rotad psykologisk benägenhet hos de flesta av oss människor, som har att göra just med att myndigheter, om lotteriet infördes, systematiskt skulle utföra handlingar med avsikt att döda medborgare. (De som är för dödsstraff skulle kunna hänvisa till att det i detta fall skulle handla om människor som inte dömts skyldiga till något brott.)

Vår tendens att frukta andras illvilja mer än ”naturliga” risker kanske är någon sorts nedärvt, primitivt reaktionsmönster, men den kanske ändå inte är alldeles tokig om vi lever i ett modernt samhälle och vill maximera våra chanser att överleva och ha det bra. Om staten skulle utföra handlingar riktade mot medborgarna på det sätt som skissas upp i Harris text, kanske det skulle leda till en upptrappad terror genom att vissa spärrar brutits ned.

Om inte det där hänt...

Under ett seminarium i veckan diskuterade vi ett exempel på ett s.k. kontrafaktiskt påstående, d.v.s. ett påstående om hur det skulle ha varit om något varit fallet. Poängen var att vi i vårt vardagliga tänkande inte räknar med vad som skulle ha behövt vara annorlunda för att villkoret i en sådan sats skulle ha blivit uppfyllt. Vi kan säga om Adam som är mycket ansvarsfull och saknar körkort: ”Om han skulle köra bil idag, skulle han bryta mot lagen.” Det är inte rimligt att säga: ”Om han skulle köra bil idag, skulle han ha körkort och inte bryta mot lagen, eftersom han är så ansvarsfull att han aldrig skulle köra utan körkort.”

Jag hävdade att det är något typiskt när vi beskriver mänskligt handlande. Om det däremot blivit strömavbrott på grund av ett blixtnedslag för en stund sedan, kan vi säga ”Om lyset skulle fungera nu, hade blixten inte slagit ned.”

Jo, allmänt är det väl så att när vi resonerar i relation till ett beslut, när vi ger någon råd eller söker försvara ett beslut i efterhand, håller vi sådant som ligger i det förflutna fast: det som hänt har hänt, oavsett vad vi gör. (I vissa fall, när vi ser det förflutna som obestämt, kanske det däremot kan vi vara rimligt att anta att det skulle vara beroende av vad vi väljer; jag skrev om det i mitt 8 maj-inlägg.) Men när vi diskuterar konsekvenserna av ett beslut utan att ta ställning till beslutets riktighet, behöver vi inte hålla det som låg före beslutet som fast.

Jag har köpt biljetter till en konsert med någon grupp; men när jag står utanför konsertlokalen får jag veta att den blivit inställd för att gruppen fått influensa. Vi kan då tänka oss att gruppmedlemmarna själva sitter hemma och säger: ”Ja, det var det enda rätta att ställa in det här: som vi mår i kväll hade det aldrig blivit bra om vi uppträtt.”

Jag står däremot besviken utanför lokalen och muttrar: ”Det var bra synd att det blev inställt: jag har inget mer tillfälle att se dem, och hade den blivit av, hade den säkert blivit jättebra.”

En mer optimistiskt lagd konsertbesökare försöker trösta mig: ”Du missade ingenting genom att konserten blev inställd; de har ju influensan, och hade de uppträtt hade det aldrig blivit bra.”

Jag låter mig inte lugnas: ”Men fatta poängen: hade konserten blivit av hade de inte haft influensan!”